Det tar emot lite att ha en stor omslagsbild på mitt nakna ansikte, med ärr och allt. Det tar emot ännu mer att gå osminkad ute. Och det är helt otänkbart att gå till jobbet helt barefaced. Det finns en bild i mitt huvud att akne är något smutsigt, som att det är mitt fel att jag ser ut såhär för att jag inte tar hand om mig själv tillräckligt bra. Faktum är att de flesta med akne gör allt i sin makt för att bli av med den. Detta innebär att vi är väldigt noggranna, faktiskt maniska, när det kommer till renlighet och hygien. Så varför känner man sig så äcklig?
Jag vill ta bort skammen och stigmat kring akne. Det ska inte vara äckligt eller kännas orent. Akne är en hudsjukdom som man tyvärr, i mitt fall, inte kan göra så mycket åt. Men det gör ont, både fysiskt och psykiskt. Självkänslan sjunker något otroligt när jag går osminkad eller när sminket ligger fult på grund av att jag har en dålig hud-dag. Jag har svårt att se folk i ögonen, jag går snabbt och undviker personliga samtal och situationer där fokus ligger på mig.
Den här bloggen är ett sätt för mig att bearbeta det här och att bli mer bekväm med hur jag ser ut, samtidigt som jag letar efter ett naturligt botemedel. Tyvärr kommer jag aldrig att få en perfekt hy, det är jag medveten om. Jag har djupa ärr på kinderna som troligtvis alltid kommer att finnas där, och det enda jag kan göra är att acceptera det och gå vidare.
(Det har för övrigt tagit mig över en timme att skriva det här inlägget. Bara att prata om det känns pinsamt eftersom det finns så mycket värre saker här i livet att må dåligt över, eller fina saker att må bra över. Men 9 år med vuxenakne tär på en).
2 kommentar(er)
