Jag sitter i köket iklädd träningstights, en sport-bh och min killes hoodie. Håret är slarvigt uppsatt i en knut på huvudet. Mina ögon är röda och svullna. Min enda bedrift idag är att jag och killen gick en power walk i parken imorse, när jag fortfarande var mig själv. Vad som hände sen är svårt att sätta ord på.
Fram till lunch var jag ganska stabil, om än något nedstämd och trött. Sen kom hungern. Och när jag gick ut till köket och möttes av världens diskberg kände jag bara NEJ. Jag gick och satte mig i fåtöljen i arbetsrummet och bara stirrade ut genom balkongdörren. Ut på hustaken. Då slår det mig; vad har jag egentligen att leva för? Efter denna tanke går det utför. Tårar börjar rinna, en dispyt uppstår, jag äter inte upp lunchen jag får serverad och somnar till slut i soffan av matthet.
Detta förlopp och dessa tankar uppstår ungefär en gång i månaden. Vid ungefär samma tidpunkt. Jag har haft det såhär sedan jag kom in i puberteten. Och trots att jag på senare tid har nämnt detta för läkare och annan vårdpersonal så har man bara normaliserat det och föreslagit några receptfria naturläkemedel. Man har inte tagit det på allvar.
Ska det vara såhär? Ska man behöva leva med att man en gång i månaden får självmordstankar, vill flytta, göra slut med sin partner och helt enkelt ge upp på livet? Det måste finnas en lösning! Det måste finnas någon som forskar på hur man kan bli av med denna parasit som sätter sig i hjärnan varje månad innan mensen.
Vi får nya mensskydd med roliga utseenden, snygga förpackningar och finesser som ska förhindra läckage och att någon, Gud förbjude, ska lägga märke till att vi blöder. Men likväl ligger vi hemma på golvet med så svåra menssmärtor att vi spyr och med tankar om att ge upp på livet. Snälla, gör något åt det verkliga problemet!
4 kommentar(er)