Om mindre än en månad flyttar jag och sambon. Vi lämnar vår lilla etta på 27 kvadrat, vår första gemensamma lägenhet om man inte räknar ettan i London som vi bodde i i två månader innan vi flyttade hit. Jag är väldigt peppad på den nya lägenheten, men samtidigt kan jag inte undgå att känna lite sorg. Två och ett halvt år har vi bott här. Jag minns första tiden i lägenheten när vi inte ens hade en säng och sov på en luftmadrass. Så glada vi var över att äntligen slippa sova på soffor hos familj och vänner.
I den här lägenheten har vi skrattat massor, haft vår första riktiga dispyt, fuldansat tills vi inte kan hålla minen längre, spanat på grannarna i huset mittemot, startat ett företag, spelat in en kortfilm, lärt oss att dricka kaffe, slutat äta kött och byggt nya drömmar tillsammans.
Många har undrat hur vi lyckats hålla ihop så länge när vi bott på så liten yta, men jag känner mig faktiskt som världens lyckligaste som får dela mitt liv med honom. Överallt är hemma där jag är med honom. Och nu blickar vi framåt mot nästa kapitel.
2 kommentar(er)
