Jag har inte riktigt reflekterat över mitt mående senaste tiden. Livet har flutit på och jag har med ett halvt leende meddelat folk att det går framåt och övertygat både dem och mig om att allt är bra, samtidigt som jag har distraherat mig själv med diverse renoveringsprojekt.
I veckan hade jag ett samtal med en familjemedlem som jag inte pratat med på ett tag, och när jag berättade för honom om de senaste veckorna med en darrande röst och gråten i halsen insåg jag att det inte alls är bra. Mitt ryggskott var med största sannolikhet ett sätt för min kropp att säga ifrån.
Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig ur det som tynger mig. Jag intalar mig själv att det kommer att lösa sig, samtidigt som de mörka molnen hopar sig inuti och kroppen tar emot smällar.
Är det så enkelt att man bara ska ändra sitt tankemönster?
Jag förstår att det här är kryptiskt och att det kanske inte går att förstå överhuvudtaget, men jag kan tyvärr inte berätta mer i detalj av olika anledningar. Jag har kommit in i en depressiv period igen och det finns några faktorer som har utlöst det hela. Som tur är har jag stöd och fina människor runtom mig som ger mig glädje för stunden, så jag ska nog ta mig ur den här perioden också så småningom.
0 kommentar(er)