The Pink Grapefruit

"Hur är det?"
Jag har inte riktigt reflekterat över mitt mående senaste tiden. Livet har flutit på och jag har med ett halvt leende meddelat folk att det går framåt och övertygat både dem och mig om att allt är bra, samtidigt som jag har distraherat mig själv med diverse renoveringsprojekt. 
 
I veckan hade jag ett samtal med en familjemedlem som jag inte pratat med på ett tag, och när jag berättade för honom om de senaste veckorna med en darrande röst och gråten i halsen insåg jag att det inte alls är bra. Mitt ryggskott var med största sannolikhet ett sätt för min kropp att säga ifrån.
 
Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig ur det som tynger mig. Jag intalar mig själv att det kommer att lösa sig, samtidigt som de mörka molnen hopar sig inuti och kroppen tar emot smällar.
 
Är det så enkelt att man bara ska ändra sitt tankemönster?
 
Jag förstår att det här är kryptiskt och att det kanske inte går att förstå överhuvudtaget, men jag kan tyvärr inte berätta mer i detalj av olika anledningar. Jag har kommit in i en depressiv period igen och det finns några faktorer som har utlöst det hela. Som tur är har jag stöd och fina människor runtom mig som ger mig glädje för stunden, så jag ska nog ta mig ur den här perioden också så småningom.
Jag lägger ner tre gånger så mycket tid på allt jag gör
 
Innan jag har ett uppdrag jag ska ut på, ett möte eller en middag med bekanta, måste jag processa och gå igenom alla tänkbara scenarion i mitt huvud. Jag föreställer mig hur det kommer att vara, hur det kommer kännas, vad som kan gå fel, hur jag ska hantera det hela. Jag får ångest.
 
Inte nog med det. Efter att jag utsatt mig själv för vad det nu är jag ska göra, måste jag gå igenom allt igen. Gå igenom vad som faktiskt hände och hur det eventuellt kan påverka mitt liv eller hur människor ser på mig. Ibland kan jag älta saker flera dagar efter att det skett, oavsett om det gick bra eller ej.
 
Tänk dig hur utmattad man blir. Jag lägger ner tre gånger så mycket energi, tre gånger så mycket tid och upplever tre gånger så mycket stress och oro. Det är inte konstigt att man blir trött.
 
Någon som kan relatera? Även om detta inte brukar hindra mig från att utsätta mig för saker och ting, så är det väldigt påfrestande och något jag definitivt vill jobba på. Faktum är att jag har skrivit upp mig på en yoga/meditationskurs med start denna veckan, och min förhoppning är att det ska hjälpa mig att fokusera min energi på sådant som faktiskt är viktigt och släppa negativa och destruktiva beteendemönster.
Att hitta tillbaka till sig själv
 
Den här veckan har väl inte riktigt gått som jag tänkt, men trots motgångar har jag varit mestadels positiv och faktiskt produktiv. Häromkvällen såg jag filmen Never Let Me Go som baserats på boken med samma namn av den numera Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Filmen handlar om barn som avlas fram med enda syfte att bli organdonatorer. Filmen fick mig att tänka på min egen kropp och dödlighet.
 
“Maybe none of us really understand what we've lived through, or feel we've had enough time.”
 
All tid jag har lagt på att tvivla på mig själv, jämföra mig själv med andra och att göra saker jag inte tycker om och mår dåligt av, är bortslösad tid. Jag har de senaste tre åren saknat fokus. Jag har gått från det ena projektet och jobbet till det andra, startat upp saker jag egentligen inte är motiverad till, och sen behövt lägga ner allt och ta en paus. Det slog mig efter att jag sett filmen ovan att jag är helt lost. Vad håller jag på med? Varför strävar jag efter saker jag egentligen inte vill? Jag brukade veta precis vem jag var och vad jag ville få ut av livet, och nu går jag runt i cirklar och jagar min egen svans.
 
Jag måste hitta fokus. En röd tråd. Bara det faktum att jag har tre olika kanaler på tre olika plattformar, med olika namn och innehåll är ett bevis på hur mycket mitt liv spretar. Men jag har redan börjat planera vilka förändringar jag ska göra, och dessa förändringar kommer förhoppningsvis att spegla mig som person mer.
 
To be continued...