The Pink Grapefruit

Att tillåta sig själv att leva och inte bara existera i vad som känns som ett vakuum där man straffar sig själv genom att göra ingenting, för att man inte är ute och tjänar pengar som alla andra
 
Det är mycket funderingar just nu. Funderingar om framtiden, vad jag vill jobba med och hur jag ska få ihop pengar till nästa hyra. Jag har tänkt fram och tillbaka på att skaffa ett deltidsjobb, att skaffa ett heltidsjobb, att bara skita i att jobba med något kreativt och spara det kreativa till min fritid, men jag kommer hela tiden fram till samma sak; jag mår inte bra av att ha ett vanligt jobb. Jag har alltid varit min egen, jag har "kört mitt eget race" som en av mina lärare en gång sa till mig. Jag har varit driven och sett till att det jag drömt om blivit verklighet.
 
Men nu är jag som sagt i en svacka, och det mest vardagliga känns som att bestiga ett berg. Och denna känsla, denna extrema trötthet gör att jag tvivlar på min förmåga. Klarar jag verkligen av att jobba för mig själv, att vara min egen chef och jobba hemifrån eller på resande fot?
 
En stor del av mig tänker att det är för sent. Att jag blivit för gammal, att det redan finns tillräckligt med duktiga unga människor där ute som är så mycket bättre än mig, att det helt enkelt inte finns någon plats för mig. Det sista världen behöver är ännu en fotograf/marknadsförare/filmskapare. Vi har faktiska, riktiga problem som behöver lösas, inte fler sätt att få folk att konsumera.
 
Så vad kan jag göra med mina skills, min examen och min erfarenhet som känns givande och som behövs här i världen? Jag sitter och tänker på det här varje dag, flera timmar om dagen, och jag har inga svar. Kanske finner man svaret när man minst anar det. När man bara släpper det hela och tillåter sig själv att leva och inte bara existera i vad som känns som ett vakuum där man straffar sig själv genom att göra ingenting, för att man inte är ute och tjänar pengar som alla andra.
Det pratas inte tillräckligt om den mörka sidan av PMS!
 
Jag sitter i köket iklädd träningstights, en sport-bh och min killes hoodie. Håret är slarvigt uppsatt i en knut på huvudet. Mina ögon är röda och svullna. Min enda bedrift idag är att jag och killen gick en power walk i parken imorse, när jag fortfarande var mig själv. Vad som hände sen är svårt att sätta ord på.
 
Fram till lunch var jag ganska stabil, om än något nedstämd och trött. Sen kom hungern. Och när jag gick ut till köket och möttes av världens diskberg kände jag bara NEJ. Jag gick och satte mig i fåtöljen i arbetsrummet och bara stirrade ut genom balkongdörren. Ut på hustaken. Då slår det mig; vad har jag egentligen att leva för? Efter denna tanke går det utför. Tårar börjar rinna, en dispyt uppstår, jag äter inte upp lunchen jag får serverad och somnar till slut i soffan av matthet.
 
Detta förlopp och dessa tankar uppstår ungefär en gång i månaden. Vid ungefär samma tidpunkt. Jag har haft det såhär sedan jag kom in i puberteten. Och trots att jag på senare tid har nämnt detta för läkare och annan vårdpersonal så har man bara normaliserat det och föreslagit några receptfria naturläkemedel. Man har inte tagit det på allvar.
 
Ska det vara såhär? Ska man behöva leva med att man en gång i månaden får självmordstankar, vill flytta, göra slut med sin partner och helt enkelt ge upp på livet? Det måste finnas en lösning! Det måste finnas någon som forskar på hur man kan bli av med denna parasit som sätter sig i hjärnan varje månad innan mensen.
 
Vi får nya mensskydd med roliga utseenden, snygga förpackningar och finesser som ska förhindra läckage och att någon, Gud förbjude, ska lägga märke till att vi blöder. Men likväl ligger vi hemma på golvet med så svåra menssmärtor att vi spyr och med tankar om att ge upp på livet. Snälla, gör något åt det verkliga problemet!
Min akne är som en mask
Min hy har blivit sämre igen. Hakpartiet och området runt munnen har blossat upp, och jag får dagligen nya finnar. Det är givetvis påfrestande, och jag känner hur mitt humör och allmänna inställning till saker och ting blir sämre. Jag känner inte för att gå ut, att sminka sig ger ångest bara av tanken, samtidigt som det är otänkbart att gå ut på stan osminkad. Det är inte bara finnarna, utan också texturen på hyn som är otrevlig. När jag sminkar mig ser det liksom inte bra ut, oavsett hur mycket jag har skrubbat och smörjt in. Förmodligen borde jag inte skrubba hyn så mycket som jag gör, men utan att göra det kan jag inte bära smink alls pga alla hudflagor.
 
Det känns som att jag bär en mask. En rödflammig, varig, otrevlig halloweenmask som jag inte kan ta av. Det här är inte jag. Mitt ansikte känns främmande. Nästan varje dag frågar jag mig själv hur min sambo kan älska någon som ser ut som mig. Hur han vågar pussa mig i ansiktet. Varenda puss får mig att känna mig älskad, samtidigt som jag känner obehag å hans vägnar. Jag tänker att han säkert råkade pussa rakt på en finne, och hur äckligt det måste kännas. Hans ansikte är mjukt och lent och pussvänligt, och mitt är fullt av kratrar och blodiga sår. 
 
Jag vet att dessa tankar är destruktiva. Jag anser också att man inte ska låta sådana obetydliga saker som finnar låta styra ens liv, eller ens påverka ens humör. Det är ju något jag inte rår för, och jag vill inte att min tid och mina förhållanden med andra människor ska bli lidande pga detta. Men ibland påverkar det mig mer än vanligt, och idag är en sådan dag.