The Pink Grapefruit

Jag lägger ner tre gånger så mycket tid på allt jag gör
 
Innan jag har ett uppdrag jag ska ut på, ett möte eller en middag med bekanta, måste jag processa och gå igenom alla tänkbara scenarion i mitt huvud. Jag föreställer mig hur det kommer att vara, hur det kommer kännas, vad som kan gå fel, hur jag ska hantera det hela. Jag får ångest.
 
Inte nog med det. Efter att jag utsatt mig själv för vad det nu är jag ska göra, måste jag gå igenom allt igen. Gå igenom vad som faktiskt hände och hur det eventuellt kan påverka mitt liv eller hur människor ser på mig. Ibland kan jag älta saker flera dagar efter att det skett, oavsett om det gick bra eller ej.
 
Tänk dig hur utmattad man blir. Jag lägger ner tre gånger så mycket energi, tre gånger så mycket tid och upplever tre gånger så mycket stress och oro. Det är inte konstigt att man blir trött.
 
Någon som kan relatera? Även om detta inte brukar hindra mig från att utsätta mig för saker och ting, så är det väldigt påfrestande och något jag definitivt vill jobba på. Faktum är att jag har skrivit upp mig på en yoga/meditationskurs med start denna veckan, och min förhoppning är att det ska hjälpa mig att fokusera min energi på sådant som faktiskt är viktigt och släppa negativa och destruktiva beteendemönster.
Att hitta tillbaka till sig själv
 
Den här veckan har väl inte riktigt gått som jag tänkt, men trots motgångar har jag varit mestadels positiv och faktiskt produktiv. Häromkvällen såg jag filmen Never Let Me Go som baserats på boken med samma namn av den numera Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Filmen handlar om barn som avlas fram med enda syfte att bli organdonatorer. Filmen fick mig att tänka på min egen kropp och dödlighet.
 
“Maybe none of us really understand what we've lived through, or feel we've had enough time.”
 
All tid jag har lagt på att tvivla på mig själv, jämföra mig själv med andra och att göra saker jag inte tycker om och mår dåligt av, är bortslösad tid. Jag har de senaste tre åren saknat fokus. Jag har gått från det ena projektet och jobbet till det andra, startat upp saker jag egentligen inte är motiverad till, och sen behövt lägga ner allt och ta en paus. Det slog mig efter att jag sett filmen ovan att jag är helt lost. Vad håller jag på med? Varför strävar jag efter saker jag egentligen inte vill? Jag brukade veta precis vem jag var och vad jag ville få ut av livet, och nu går jag runt i cirklar och jagar min egen svans.
 
Jag måste hitta fokus. En röd tråd. Bara det faktum att jag har tre olika kanaler på tre olika plattformar, med olika namn och innehåll är ett bevis på hur mycket mitt liv spretar. Men jag har redan börjat planera vilka förändringar jag ska göra, och dessa förändringar kommer förhoppningsvis att spegla mig som person mer.
 
To be continued...
Att tillåta sig själv att leva och inte bara existera i vad som känns som ett vakuum där man straffar sig själv genom att göra ingenting, för att man inte är ute och tjänar pengar som alla andra
 
Det är mycket funderingar just nu. Funderingar om framtiden, vad jag vill jobba med och hur jag ska få ihop pengar till nästa hyra. Jag har tänkt fram och tillbaka på att skaffa ett deltidsjobb, att skaffa ett heltidsjobb, att bara skita i att jobba med något kreativt och spara det kreativa till min fritid. Jag har alltid varit min egen, jag har "kört mitt eget race" som en av mina lärare en gång sa till mig. Jag har varit driven och sett till att det jag drömt om blivit verklighet.
 
Men nu är jag som sagt i en svacka, och det mest vardagliga känns som att bestiga ett berg. Och denna känsla, denna extrema trötthet gör att jag tvivlar på min förmåga. Klarar jag verkligen av att jobba för mig själv, att vara min egen chef och jobba hemifrån eller på resande fot?
 
En stor del av mig tänker att det är för sent. Att jag blivit för gammal, att det redan finns tillräckligt med duktiga unga människor där ute som är så mycket bättre än mig, att det helt enkelt inte finns någon plats för mig.
 
Så vad kan jag göra med mina skills, min examen och min erfarenhet som känns givande och som behövs här i världen? Jag sitter och tänker på det här varje dag, flera timmar om dagen, och jag har inga svar. Kanske finner man svaret när man minst anar det. När man bara släpper det hela och tillåter sig själv att leva och inte bara existera i vad som känns som ett vakuum där man straffar sig själv genom att göra ingenting, för att man inte är ute och tjänar pengar som alla andra.
Spara