The Pink Grapefruit

Att tillåta sig själv att leva och inte bara existera i vad som känns som ett vakuum där man straffar sig själv genom att göra ingenting, för att man inte är ute och tjänar pengar som alla andra
 
Det är mycket funderingar just nu. Funderingar om framtiden, vad jag vill jobba med och hur jag ska få ihop pengar till nästa hyra. Jag har tänkt fram och tillbaka på att skaffa ett deltidsjobb, att skaffa ett heltidsjobb, att bara skita i att jobba med något kreativt och spara det kreativa till min fritid, men jag kommer hela tiden fram till samma sak; jag mår inte bra av att ha ett vanligt jobb. Jag har alltid varit min egen, jag har "kört mitt eget race" som en av mina lärare en gång sa till mig. Jag har varit driven och sett till att det jag drömt om blivit verklighet.
 
Men nu är jag som sagt i en svacka, och det mest vardagliga känns som att bestiga ett berg. Och denna känsla, denna extrema trötthet gör att jag tvivlar på min förmåga. Klarar jag verkligen av att jobba för mig själv, att vara min egen chef och jobba hemifrån eller på resande fot?
 
En stor del av mig tänker att det är för sent. Att jag blivit för gammal, att det redan finns tillräckligt med duktiga unga människor där ute som är så mycket bättre än mig, att det helt enkelt inte finns någon plats för mig. Det sista världen behöver är ännu en fotograf/marknadsförare/filmskapare. Vi har faktiska, riktiga problem som behöver lösas, inte fler sätt att få folk att konsumera.
 
Så vad kan jag göra med mina skills, min examen och min erfarenhet som känns givande och som behövs här i världen? Jag sitter och tänker på det här varje dag, flera timmar om dagen, och jag har inga svar. Kanske finner man svaret när man minst anar det. När man bara släpper det hela och tillåter sig själv att leva och inte bara existera i vad som känns som ett vakuum där man straffar sig själv genom att göra ingenting, för att man inte är ute och tjänar pengar som alla andra.
Det pratas inte tillräckligt om den mörka sidan av PMS!
 
Jag sitter i köket iklädd träningstights, en sport-bh och min killes hoodie. Håret är slarvigt uppsatt i en knut på huvudet. Mina ögon är röda och svullna. Min enda bedrift idag är att jag och killen gick en power walk i parken imorse, när jag fortfarande var mig själv. Vad som hände sen är svårt att sätta ord på.
 
Fram till lunch var jag ganska stabil, om än något nedstämd och trött. Sen kom hungern. Och när jag gick ut till köket och möttes av världens diskberg kände jag bara NEJ. Jag gick och satte mig i fåtöljen i arbetsrummet och bara stirrade ut genom balkongdörren. Ut på hustaken. Då slår det mig; vad har jag egentligen att leva för? Efter denna tanke går det utför. Tårar börjar rinna, en dispyt uppstår, jag äter inte upp lunchen jag får serverad och somnar till slut i soffan av matthet.
 
Detta förlopp och dessa tankar uppstår ungefär en gång i månaden. Vid ungefär samma tidpunkt. Jag har haft det såhär sedan jag kom in i puberteten. Och trots att jag på senare tid har nämnt detta för läkare och annan vårdpersonal så har man bara normaliserat det och föreslagit några receptfria naturläkemedel. Man har inte tagit det på allvar.
 
Ska det vara såhär? Ska man behöva leva med att man en gång i månaden får självmordstankar, vill flytta, göra slut med sin partner och helt enkelt ge upp på livet? Det måste finnas en lösning! Det måste finnas någon som forskar på hur man kan bli av med denna parasit som sätter sig i hjärnan varje månad innan mensen.
 
Vi får nya mensskydd med roliga utseenden, snygga förpackningar och finesser som ska förhindra läckage och att någon, Gud förbjude, ska lägga märke till att vi blöder. Men likväl ligger vi hemma på golvet med så svåra menssmärtor att vi spyr och med tankar om att ge upp på livet. Snälla, gör något åt det verkliga problemet!
Saker jag tänkt på
- Jag fick idag reda på att Chris Pratt och Anna Faris har gjort slut efter 8 års äktenskap. Nog för att det är sorgligt i sig, men vad som gjorde mig riktigt upprörd var internets reaktion på uppbrottet. Man var snabb med att peka finger mot Chris motspelerska i Passengers, Jennifer Lawrence. Det är inga trevliga ord som kastas runt i kommentarsfälten. Inte för att jag tror att det ligger minsta sanning i denna spekulation, men när sådana saker händer, varför är det "den andra kvinnan" som får hela skulden? Varför är det aldrig mannens fel? Det är ju trots allt han som är gift, han som har en familj där hemma. Borde inte han veta bättre? Eller blev han bara "utsatt" av den andra kvinnans förföriska blickar och lockades motvilligt av henne att förråda sin familj? Nej, jag blir så arg på det här, och hur snabba folk är med att döma och börja näthata människor de inte ens känner.
 
- För närvarande är jag arbetslös. Jag kan väl erkänna att jag inte direkt anstränger mig för att söka jobb, vilket jag borde göra då situationen är ohållbar och rätt akut. Det är uppenbart att jag inte mår bra, men den ambitiösa overachievern i mig frågar sig om det inte är lathet ändå? Är det lathet som gör att jag stundtals bara sitter och stirrar på ingenting? Är det lathet som gör att jag inte orkar någonting längre? Är det lathet som gör att min koncentrationsförmåga snittar på 5 minuter? Det blir en ond spiral då min oförmåga att göra någonting åt situationen gör att jag klankar ner på mig själv, för jag vet ju att jag kan, att jag klarar allt om jag bara försöker. "Ta dig samman för tusan!" tänker jag... och sen sitter jag bara där.
 
- Det finns tydligen en snubbe i New York som går runt på stan och tar bilder på hundar hela dagarna. Lite som Humans of New York, fast bara hundar. The Dogist kallar han sig på Instagram, och det är något av det bästa jag sett på länge. I en kort dokumentär berättar han att han var arbetslös och bestämde sig för att gå ut och ta bilder av hundar då han älskar hundar. Det här låter ju seriöst som ett drömyrke. Precis en sådan grej jag skulle kunna tänka mig att jobba med.