The Pink Grapefruit

Att lida av ångest och depression
Jag har inte varit så aktiv, och det ber jag om ursäkt för till er som fortfarande tittar in här. De senaste veckorna har som sagt varit tuffa, och i veckan tog jag faktiskt beslutet att söka hjälp. Jag hade tur som blev tagen på allvar och fick hjälp direkt. Jag vet att det är många som får vänta flera månader på att få prata med någon, och att många inom vården är väldigt stressade och har ont om tid. Så jag är mycket tacksam över det bemötande jag fått hittills, bara det fick mig att må lite bättre.
 
Men som alltid så går det ju upp och ner, och efter två dagar av hyfsat välmående kom det en dipp. Minsta lilla motgång eller hinder får mig att tappa fokus och trilla ner i den där gropen igen. Såhär har det varit i flera år nu. ÅR. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Att jag har mått dåligt så länge. Visst har det funnits perioder då jag har varit gladare, men jag kommer alltid tillbaka till det här mörka sinnestillståndet och det har blivit väldigt tröttsamt och svårt att hantera. Inte minst för mina närmaste vars blickar ser uppgivna ut när de försöker hjälpa mig de allra mörkaste dagarna när jag knappt orkar yttra ord.
 
Trots allt ser jag fram emot min kommande behandling och jag hoppas innerligt att det hjälper mig att fungera bättre och att äntligen orka ta tag i alla projekt jag vill göra. Just nu finns varken energin eller glädjen där för att göra dessa saker, vilket bland annat innefattar att utveckla den här bloggen.
 
Ta hand om er där ute!
"Hur är det?"
Jag har inte riktigt reflekterat över mitt mående senaste tiden. Livet har flutit på och jag har med ett halvt leende meddelat folk att det går framåt och övertygat både dem och mig om att allt är bra, samtidigt som jag har distraherat mig själv med diverse renoveringsprojekt. 
 
I veckan hade jag ett samtal med en familjemedlem som jag inte pratat med på ett tag, och när jag berättade för honom om de senaste veckorna med en darrande röst och gråten i halsen insåg jag att det inte alls är bra. Mitt ryggskott var med största sannolikhet ett sätt för min kropp att säga ifrån.
 
Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig ur det som tynger mig. Jag intalar mig själv att det kommer att lösa sig, samtidigt som de mörka molnen hopar sig inuti och kroppen tar emot smällar.
 
Är det så enkelt att man bara ska ändra sitt tankemönster?
 
Jag förstår att det här är kryptiskt och att det kanske inte går att förstå överhuvudtaget, men jag kan tyvärr inte berätta mer i detalj av olika anledningar. Jag har kommit in i en depressiv period igen och det finns några faktorer som har utlöst det hela. Som tur är har jag stöd och fina människor runtom mig som ger mig glädje för stunden, så jag ska nog ta mig ur den här perioden också så småningom.
Magiska höst!
För en och en halv vecka sedan tog jag, sambon och två vänner en tur till Söderåsen nationalpark i Skåne. Vi hade hört att det var väldigt vackert där på hösten, och ni kan tro att vi inte blev besvikna! Denna skog är väldigt vacker alla årstider, men hösten var verkligen något extra. Det var sådär så att man blev lycklig och exalterad ända in i själen.
 
 
 
 
 
 
 
Spara