The Pink Grapefruit

Om att hitta byxor och vad som är på gång
Hej! Året lider mot sitt slut, och det gör även den här bloggen. Inte så konstigt kanske med tanke på min glesa uppdatering. Jag jobbar på något bättre som troligtvis kommer att lanseras i början på nästa år. Jag vill ge mig själv tid att läka litegrann och sätter därför numera realistiska mål. Jag har insett att det som var realistiskt för ett år sedan inte är lika realistiskt idag. Och det är okej.
 
Hur mår ni mitt i julstressen? Känner ni någon stress? Jag känner mig faktiskt inte alls stressad, trots att vi ska organisera julafton hemma hos oss. Kanske beror lugnet på att vi inte kommer att ge bort några julklappar i år. Att bara vara och äta god mat tillsammans är tillräckligt tycker vi. Man behöver faktiskt inte krångla till det så mycket och köpa saker "bara för att".
 
Dock har jag faktiskt köpt julklappar till mig själv i form av jeans. Jag har sedan tidigare tre par jeans i min ägo, varav två går att använda (de tredje är ett par trasiga boyfriend jeans som jag bara använder hemma). Jag tycker inte att man behöver tio par byxor, men två har visat sig vara lite väl minimalistiskt. Dels slits de snabbare, och dels måste jag tvätta oftare.
 
Jag har därför länge letat efter ett par kompletterande jeans i en annan färg, och det har visat sig vara lättare sagt än gjort. Visst är det svårt att hitta byxor som passar?! Jag har testat jeans i alla fysiska butiker jag kommit över. Främst letade jag second hand, men där måste man verkligen ha tur för att hitta något som sitter bra. Jag gav snabbt upp på den idén. Och nya jeans är ju inte sydda för människor med fötter. Helt ärligt, hur får folk på sig de där skinny jeansen där benöppningen är smal som en femkrona?? Det är det jag hatar mest med mina två par gamla jeans också. Man tror att benslutet ska töjas ut med tiden, men jag kan intyga att så inte är fallet, i alla fall inte med de byxor jag äger. Det är en kamp att få på och av sig dem.
 
MEN! Så beställde jag två par rabatterade jeans från nätet för någon vecka sedan. Ett par utsvängda Lee, á la 70-tal. Samt ett par högmidjade smala jeans. Och hör och häpna, båda passade som handen i handsken! De smala jeansen är precis lagom tighta och glider på och av utan problem. Nu får mina urtvättade gamla jeans äntligen vila lite.
Uppdatering
 
Det var ett tag sedan jag skrev om annat än mitt mående. Faktum är att jag har mycket att berätta och visa. Hallen är omgjord, min akne är borta och jag har köpt en ny kamera (som har ruinerat mig totalt). Det där med aknen blir ett längre inlägg med före- och efterbilder och "hemligheten" till hur man blir av med den. Känns fortfarande ovant att prata om det som något jag inte längre är drabbad av. Tror inte jag har vågat tro på det själv. Har man lidit av akne i 10 år kommer man förmodligen alltid att känna att man har det. Ärren sitter inte bara på utsidan.
 
Ikväll vankas det julbord med några vänner och förberedelserna är i full gång. Vi hörs kanske imorgon!
Att lida av ångest och depression
Jag har inte varit så aktiv, och det ber jag om ursäkt för till er som fortfarande tittar in här. De senaste veckorna har som sagt varit tuffa, och i veckan tog jag faktiskt beslutet att söka hjälp. Jag hade tur som blev tagen på allvar och fick hjälp direkt. Jag vet att det är många som får vänta flera månader på att få prata med någon, och att många inom vården är väldigt stressade och har ont om tid. Så jag är mycket tacksam över det bemötande jag fått hittills, bara det fick mig att må lite bättre.
 
Men som alltid så går det ju upp och ner, och efter två dagar av hyfsat välmående kom det en dipp. Minsta lilla motgång eller hinder får mig att tappa fokus och trilla ner i den där gropen igen. Såhär har det varit i flera år nu. ÅR. Det låter helt sjukt när jag skriver det. Att jag har mått dåligt så länge. Visst har det funnits perioder då jag har varit gladare, men jag kommer alltid tillbaka till det här mörka sinnestillståndet och det har blivit väldigt tröttsamt och svårt att hantera. Inte minst för mina närmaste vars blickar ser uppgivna ut när de försöker hjälpa mig de allra mörkaste dagarna när jag knappt orkar yttra ord.
 
Trots allt ser jag fram emot min kommande behandling och jag hoppas innerligt att det hjälper mig att fungera bättre och att äntligen orka ta tag i alla projekt jag vill göra. Just nu finns varken energin eller glädjen där för att göra dessa saker, vilket bland annat innefattar att utveckla den här bloggen.
 
Ta hand om er där ute!