Jag vaknar upp. Jag har planerat att sitta och jobba på ett nytt projekt då jag jobbar hemifrån just denna dag, men något känns inte riktigt rätt. Jag ligger kvar och blickar ut mot molnen som passerar långsamt. Jag tänker inte på något alls, jag bara iakttar. Magen kurrar av hunger och munnen törstar efter vatten. Men jag ligger kvar. Det tar inte lång tid innan hungern griper tag ordentligt och det känns som att den suger in alla mina inre organ i brist på annat. Men jag ligger kvar, för idag är jag inte helt hundra.
Jag tar fram mobilen och kollar igenom sociala medier. Ser en bild på en glad vän och känner hur det vattnas i ögonen. Är det glädje jag känner? Avundsjuka? Sorg? Vem vet. Jag hejdar snabbt den spontana explosiva gråtattacken genom att scrolla vidare. Tre hejdade gråtattacker senare är jag redo att ta mig an dagen, eller i alla fall ta mig ur sängen för att få i mig mat.
Det har nu gått några timmar och jag har inte fått något gjort. Jag sitter och stirrar på skärmen och mina händer försöker lite halvhjärtat öppna ett nytt dokument och trycka på lite knappar, men det blir liksom inte bra. ”Inget blir bra”. ”Jag är inte bra”. ”Livet suger”. ”Varför suger allt??”. ”Jag orkar inte med den här dagen!” Jag slänger mig i sängen igen och drar täcket över huvudet.
”Du kan inte ligga där, du har saker du måste göra”, säger han. Det tar inte många millisekunder innan jag ryter tillbaka att ”jag MÅSTE ingenting!”. Och nu har jag startat ett meningslöst bråk där jag häver ur mig elakheter och ilska, som sedan övergår till tårar. Han vågar inte nämna ordet, men jag vet att han vet. Och jag vet. Men jag förnekar det och försöker hitta en annan anledning. En ”legit” anledning till varför jag känner såhär.
En gång i månaden förvandlas hela världen till en kall och mörk plats. En gång i månaden börjar jag gråta utan någon uppenbar anledning och ilskan tar över mitt liv. En gång i månaden känner jag att jag inte duger som jag är. En gång i månaden vill jag flytta, byta jobb, göra slut och klippa av mig håret.
En gång i månaden går jag sönder, i vad som känns som en miljon bitar.
Jag tar fram mobilen och kollar igenom sociala medier. Ser en bild på en glad vän och känner hur det vattnas i ögonen. Är det glädje jag känner? Avundsjuka? Sorg? Vem vet. Jag hejdar snabbt den spontana explosiva gråtattacken genom att scrolla vidare. Tre hejdade gråtattacker senare är jag redo att ta mig an dagen, eller i alla fall ta mig ur sängen för att få i mig mat.
Det har nu gått några timmar och jag har inte fått något gjort. Jag sitter och stirrar på skärmen och mina händer försöker lite halvhjärtat öppna ett nytt dokument och trycka på lite knappar, men det blir liksom inte bra. ”Inget blir bra”. ”Jag är inte bra”. ”Livet suger”. ”Varför suger allt??”. ”Jag orkar inte med den här dagen!” Jag slänger mig i sängen igen och drar täcket över huvudet.
”Du kan inte ligga där, du har saker du måste göra”, säger han. Det tar inte många millisekunder innan jag ryter tillbaka att ”jag MÅSTE ingenting!”. Och nu har jag startat ett meningslöst bråk där jag häver ur mig elakheter och ilska, som sedan övergår till tårar. Han vågar inte nämna ordet, men jag vet att han vet. Och jag vet. Men jag förnekar det och försöker hitta en annan anledning. En ”legit” anledning till varför jag känner såhär.
En gång i månaden förvandlas hela världen till en kall och mörk plats. En gång i månaden börjar jag gråta utan någon uppenbar anledning och ilskan tar över mitt liv. En gång i månaden känner jag att jag inte duger som jag är. En gång i månaden vill jag flytta, byta jobb, göra slut och klippa av mig håret.
En gång i månaden går jag sönder, i vad som känns som en miljon bitar.
2 kommentar(er)
