Den här veckan har väl inte riktigt gått som jag tänkt, men trots motgångar har jag varit mestadels positiv och faktiskt produktiv. Häromkvällen såg jag filmen Never Let Me Go som baserats på boken med samma namn av den numera Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. Filmen handlar om barn som avlas fram med enda syfte att bli organdonatorer. Filmen fick mig att tänka på min egen kropp och dödlighet.
“Maybe none of us really understand what we've lived through, or feel we've had enough time.”
All tid jag har lagt på att tvivla på mig själv, jämföra mig själv med andra och att göra saker jag inte tycker om och mår dåligt av, är bortslösad tid. Jag har de senaste tre åren saknat fokus. Jag har gått från det ena projektet och jobbet till det andra, startat upp saker jag egentligen inte är motiverad till, och sen behövt lägga ner allt och ta en paus. Det slog mig efter att jag sett filmen ovan att jag är helt lost. Vad håller jag på med? Varför strävar jag efter saker jag egentligen inte vill? Jag brukade veta precis vem jag var och vad jag ville få ut av livet, och nu går jag runt i cirklar och jagar min egen svans.
Jag måste hitta fokus. En röd tråd. Bara det faktum att jag har tre olika kanaler på tre olika plattformar, med olika namn och innehåll är ett bevis på hur mycket mitt liv spretar. Men jag har redan börjat planera vilka förändringar jag ska göra, och dessa förändringar kommer förhoppningsvis att spegla mig som person mer.
To be continued...
2 kommentar(er)